litelottasandahl

Jag kom på en sak idag. Vad gör man i Västerås på sommaren, på dagen? Åker och badar på löga? haha...blä hellre döden..typ. Fast grillkväll, wei, det vill jag ha nu!

Idag har jag lyckats glömma bort min pin-kod till mitt Visa. Totalt borta i skallen. Kommer ihåg ovärda Coop-kortets.. haha bra gjort ju. Någon jag berättat den för som vill berätta den tillbaka? Jag har inte skrivit ned den heller, vad jag vet. Hmm. Kan bli en billig avslutning på min vistelse i Tyrolen.

Saknar Jompis idag!



 

I söndags hade jag och Anja en soft dag, tack vare våra spontana sidor. Dock började den som så många andra dagar i det trista tidiga tecknet då jag gick upp med tuppen för att fixa frulle. Sedan var jag totally dead head så jag stupade direkt när jag kom hem och sov oavbrutet i två timmar. Vaknar upp vid 15 och vrider på skallen 90 grader. Ingen rumsvän i sängen bredvid. Går till trappen och ropar "famiiiiiljen". Haha ni vet med Sunes pappas röst. Hanna vet... ;) Inget svar. Jag går ner och kollar in i köket och Sannas rum. Helt tomt. Jag kollar ut genom fönstret. Solsken skiner som aldrig förr. Får panik. Det finns två saker jag hatar att vakna till, 1: Fint väder. 2: Ett tomt hem. Känner mig som den enda människan i hela världen som inte tar vara på dagen. Skriver sms till Anja. Får till svar att hon är i Innsbruck på barnbio. Jag tror hon skämtar. Men det gör hon inte. Knäpp som hon är hade hon gått ut för att gå på en promenad, men hon kunde inte bestämma sig för vilken väg hon skulle ta, så hon hoppa på bussen till Innsan. Väl på bussen insåg hon att det var söndag och allt var stängt. En barnbio fann hon i alla fall. Så där satt hon ensam bland barn och deras föräldrar. Med popcorn och sodawasser, haha. Jag slänger på mig lite kläder och kommer ner. Vi går till en kyrka, Hofkirsche. Rätt fin. Snabbt gjord. Vi betalade ändå 2 euro så vi tar massa fina bilder på statyer och oss själva. De frågade om vi ville ha guidad tur, visst svarar vi. Den visade sig bestå av telefoner man gick runt med. Haha, det var en rolig syn, alla gick runt och var allmänt  osociala i kyrkan. Telefoner trodde jag var bannlysta i herrens hem. Men det var nice. Sedan slog vi ihjäl tid för att vänta på att en kinarestaurang skulle öppna. Schweinegött var det. Efter det tog vi bussen hem.

Hemma kom vi på att vi hade champagne (köpte den för 1 euro...haha) så vi korkade upp och lyssnade på musik. Det var asäckligt, men det gjorde inget. Vi skulle börja kolla på film för att sova senare, men Anja frågade om inte jag ville följa med ner till baren som ligger i samma hus som vi bor i. På väg ner träffade vi får fina granne som frågade om vi ville joina till Innsbruck. Och det gjorde vi. Riktigt nice utgång var det, fast det var på en söndag. Anja och jag dansade helt själva på "musfällans" (tyskar är lite knäppa, japp) dansgolv! haha det var deeeeeeeet och jag gillare

Dags att åka kälke, see ya!

     

Bildbevis på att operation-lära-mig-tycka-om-öl pågar. Känns bra.

Jag vet inte om detta är normalt, men jag vill inte hem längre. Jag har längtat hem mer eller mindre sedan 25e november, samma dag som jag fick se Alp Art Hotel för första gången. Nu är det mindre än en månad kvar tills jag får sätta min fot i Vässis igen. Då inser jag att jag inte vet vad jag ska göra där. Allt känns så lamt. Kim berättade att allt var sig likt. Har tiden stått stilla i fem månader? Fundersam. Jag längtar som en älg efter att träffa alla grymma hjältar. Men sen då? Alla har sitt. Jobbar. Pojkvännar. Tränar på Friskis. Jag vet inte om jag vill ha mitt där. Känns som att jag varit med om det där i så många år, att det är dags för något nytt. Även fast jag redan varit borta, men detta var inte riktigt riktigt vad jag hade väntat och önskat mig kanske. Fast jag tror ju på ödet, så detta var meningen och jag kommer aldrig någonsin ångra att jag åkte hit. Det har förändrat mig och det är jag glad över. Det kommer kännas sjukt knäppt att komma hem bara. Jag har glömt min portkod? Nej, nu kom jag på den. Ser mitt rum likadant ut? Klart det gör. Fem månder är inte så mycket. Men det känns väldigt långt just nu. Som att jag är borta från den gamla Vässis-världen och inte kommer ta mig in i den igen. Eller kommer jag?

Förvirrad. Men det löser sig.