litelottasandahl

helvete vad trött jag är.

Vart går man en hjärt- och lungräddningskurs? Jag fick plötsligt lite panik. Tänk så hamnar man i en situation där det verkligen hänger på en själv för att rädda en annan människas liv. Kanske en familjemedlem/nära vän. Kanske ett barn! Jag måste verkligen gå en sån. Tror jag. Det skulle kännas bra. Frid i själen, att man kan hjälpa till, om det skulle behövas.  

Såg bara framför mig hur något hemskt hände, typ en trafikolycka och jag var den enda som fanns i närheten, men inte kunde göra något mer än ringa 112, för jag sov när vi lärde oss det där i skolan? Kan du rädda ett liv?

Hemska tanke. Stänga in mig för att inte utsätta mig för något eller gå en kurs? Lite mer Gossip girl på detta så.

Det är rätt skönt att vara hemma ändå. Mycket jag måste ta tag i och ordna upp innan jag kan få ro. Den närmaste månaden kommer bli ganska proppad. Men det känns bra. Hellre det, än snigelfart och inget händer. Jag är bättre på att ta tag i allt på en och samma gång än lite då och då. Började med att sova tidigt igår och därmed vakna tidigt idag och ta tag i dagen. Eller ja, inte bästa början. Laddade hem Gossip girl säsong 1 och 2. Fått för mig att jag ska gilla det. Vet inte varför, men nu har jag i alla fall sett mitt livs första avsnitt och ja, det fanns ju två hetingar i alla fall. Jag gillar att ha nåt att se fram att göra innan jag ska sova. Det är soft att kolla på ett avsnitt av något lagomt händelserikt program. Typ att det sista man är insatt i eller tänker på är något så ovärt som ett tv-program. Harmoni inför sömnen, eller nåt. Var meningen att jag skulle springa tidigt, men blev strul med höstresan, så det sköts upp. Nu är båda fixat i alla fall. Om jag hade haft en lista nu hade jag med nöje prickat av dessa punkter. Fan vad jag älskar att pricka av, få saker gjorda. Bra saker. Ibland.

Emma och jag har nya mål med oss själva och jag känner mig mycket motiverad. Susi the pusi är du hemma? Jag vill skratta med dig.

Hemma från Göteborg. Hemma från Tyskland. MÅNGA FINA MINNEN RIKARE. Lycklig av musiken från Way Out West och allt som hör Göteborg till. Lycklig av en helg med två av de bästa bananerna i denna värld i det tredje riket. En resa som får följa med ner i graven. Jag garvar somfan åt allt vi gjorde nu. Smet från receptionisten, grät för att vi glömde bort var hotellet låg och ingen taxichaffis visste, gick på en catwalkutställning, fixade en multisäng och dansgolv på rummet, alla fula tyskar vi lurade, Alex tappra försök att ge mat till hemlösa, våra sjuka diskussioner som inga andra uppskattar und so weiter.

Jag luktar fortfarande rök i håret och mina ögon är gråa för att jag är så trött, men det gör fan ingenting.

Sommaren med Göran- förväntningarna infriades somfan. Dog av garv hela tiden. Fick verkligen hålla för munnen. Haha, den som inte gillar den är svintorr och allmänt dödstrist! Haha, och Klaras konstiga ljud/rörelser hjälpte till att förgylla biobesöket!

Imorgon åker vi till Göteborg. Bo på Scandic Crown, brats som vi (eller Kim är), Lyssna på fina dialekter, äta på mysiga uteserveringar vid avenyn, glida runt i Haga och bara njuta. Inte ens att åka kollektivt med spårvagn tar emot. Har man gjort det på Gothia Cup med 928828 svettiga pojkar (ja, dom luktar mer), så det kan bara bli bättre. Sen får jag träffa Anders&Carro! Åh. Jag tror jag verkligen verkligen gillar Göteborg.

Och bäst av allt- WAY OUT WEST. Band of horses, Vampire Weekend, Glasvegas, Arctic Monkeys, Lilly Allen med flera i Slottsskogen!!

En sommar utan Göteborg/Göran är ingen riktig sommar.

IDAG är en ganska bra dag. Kört runt hela stan och lite till först med Bertil, min nya bästa vän och körskolelärare och sedan med papirull för att hitta en kamera som platsar under vår backpackerresa.  Jag är typ sämst i hela världen på att köra en bil, körkort julen 3047? Hehe, men jag är ju bra på sååå mycket annat!! Typ plocka kottar. Saknar fan att vara kapten, ta hand om uppvärmningen och helt seriöst få skrika "PLOCKA KOTTAR", helt utan baktankar, utan ironi.

Taggar med 99 Luftballons nu. Ska ge mig ut i spåret om några sekunder. Ikväll blir det "sommaren med Göran" på bio med Alex, Klara, Lina, Joanna&Oscar. ÄNTLIGEN. Som jag väntat på den. Haha, förväntningarna är uppe i skyarna. Typ såhär glad!

Då var det gjort. Jag har en gång för alla sagt hejdå till fotbollen. Det känns konstigt och plötsligt får jag ett jättestort tomrum inom mig, ett tomrum som inte funnits där innan, fast jag inte tränat. Så typiskt mig.

Min s k fotbollskarriär började när jag var en sisådär 6-7 bast. Började i BK 30:s fobollsskola med Soffis Vestling. Ungefär 1-2 år senare började vi i VIK, med Bert och Mårten som tränare. Haha, minns tiden som igår. På somrarna kom alltid Berts fru Lotta ner med isglass efter träningarna. Vi spelade nästan bara mot 88or, men vann ändå. Vi åkte med på flaket i Berts stora SIB-lastbil (svenska industriborstar), fastän Lotta alltid blev arg. Vi grillade korv, hade tävlingar, sov över på läger, Bert&Mårten hade uppträdanden för oss och vi hade bara så sjukt roligt! Sedan blev vi äldre och "seriösare", våra pappaor grep in och tyckte att det var slut på lajjandet. Vi ville lära oss lira riktig fotboll och ha riktiga träningar. Inte bara "match" varje träning. Bert och Mårten försvann. Jag kan få lite dåligt samvete över det där ibland. Hann vi verkligen tacka dem? Visade vi vår tacksamhet för allt de gjort för oss? All den tid de la ner på oss, utan egen vinning, allt de köpte till oss, de gjorde verkligen mer än man någonsin kan förvänta sig av tränare för små barn. Visst, de valde de själva, men det är inte förrän nu på senare år som jag insett vad mycket de gjorde för oss och vad mycket det betyder nu ändå! Vi förstod inte då. Så grymma minnen man har. Eftersom det var så länge sen kommer jag inte riktigt ihåg, men jag hoppas verkligen att de fick sig en värdig avslutning och ett ordentligt tack för allt de gjorde.

För att gå från knattefotboll till riktig liv-och-död-fotboll så snabbt som möjligt fick vi in Reijo som tränare. Slut på korvgrillning. Slut på kurragömma-bygga-sandslott-under- matchtid. Ut i spåret. Köttning som fan. Jag trivdes. Vi lärde oss allt om vad fotboll går ut på, hur vi skulle spela. Vi gick från att ha varit ett lag som knappt visste vad en passning var till ett lag som blev känt för sitt grymma passningsspel och fina sammanhållning. Vi var VIK. Vi var stolta. Vi var grymma. Vi kunde äntligen ha en chans mot Norberg. Vi var fortfarande barn, men några av oss satsade verkligen allt på fotbollen. Vi kom på varje träning, sprang extra i spåret och krigade för varandra. Den känslan går inte att få någon annanstans än i ett lag. Att känna att man hör ihop. Träffas flera gånger i veckan på planen och bara köra. Jag älskar den och glömmer den aldrig.

När jag skrev mitt slutgiltiga mejl idag kändes det rätt bra ändå. Äntligen hade jag fattat ett beslut. Några minuter senare fick jag svar från Micke. Det brast direkt, hans ord fick mina tårar att komma. Det var skönt. Det känns bra att sluta på detta sätt, men jag kommer alltid sakna det. Så mycket mer än en rund boll.

Jag blir så ledsen på dig

Oooooh ma gosh, lång panna i tidningen-varning today. Visste fan inte att jag hade det, men då vet man det. En sak är roligt med Västerås, om man någonsin är med i tidnigen så har ALLA sett det. Kunder, alla man stöter på på stan osv. Tur att jag har en förkärlek för långa pannor!

Denna dag har verkligen inte varit min dag. Jobbade 5-16, drömpass, javisst. Det drygaste var 5-9. Plockade upp en jevla massa varor. Dum som jag är går jag till oljegången. Den som har mest glasförpackningar i hela butiken. Fast jag vet att jag är typ klantigast i universum och lite till. Jag tappar jämt nåt. Och idag var inget undantag, kanske mest för att chefen var i samma gång. Två kalvfondsflaskor, fyra senapsburkar och en jävla stank senare kände jag verkligen inte för att fortsätta i den där gången. (Förknippade verkligen lukten med mormor&morfar. Kom på sen att det nog var för att de gav kalvmat till sin katt?) MEN MAN GÖR JU ALLT, ALLT FÖR COOPAN. Snart är det november. Då är jag fri som en kvittrande fågel. Shit, jag ska verkligen kvittra, flaxa, flyga och bajsa från himlen. Ba fågla runt och inte tänka på morgondagen. På andra sidan jordklotet då.

Nu väntar jag på att få skypea med Anja. Tycker lite synd om flickebarnet. Hon beskriver sitt försäljningsjobb i London som värre än Österreich. Haha, kan verkligen inte tro på det... blir korsförhör snart. Saknar henne så. Mitt lilla cp till skånska.

Kimpa fyllde 20 7/7 och eftersom hon är en av våra allra finaste fåglar så gav vi henne en present hon sent skulle få glömma. Vi drog en chans, och fan vad den gick hem! Jag hade roligare än jag haft på lääänge. Haha, alla sjuka saker, på pricken min humor!

Det började med uppslutning hos Alexandra kl 19.00, Kim Lindh, även känd för att vara Sveriges mest försenade människa kom endast 2 minuter sent? Och detta var vårt egna fel. Vi kunde andas ut, dricka bubbel, äta jordgubbar, melon, vindruvor osvosv medan vi njöt av vindarna från ballen. Perfect. Kim hade ingen aning om vad som väntade henne. Något nervös var hon då Alex mamma hade handlat hos henne samma dag och sagt "jag hoppas inte du har något emot höjder". Kim är sjukligt höjdrädd.

Dock hade vi inga höjder inplanerade, utan en tacokryssning på Mälaren! Haha, känns som att bara vi skulle 1. överhuvudtaget kunna komma på en sådan sak, 2. ge det till vår vän i 20-års present! Det är ju det som gör oss så sköna! Vi entrade Rederi Mälarstadens båt Havsörnen och ja, vi sänkte ju medelåldern! Med god mat, toppat lag, fulla gubbbar&tanter, dans, musiker som sjöng ja må hon leva tillägnat Kim, psychotant som vände sig till oss och sa "det ni gör är bara tillgjort" och upprepade det cirka sju gånger (hahahaha jag dör), barbados, musiktävlingen (kryssning som första pris wohoho) och insekten på golvet som Alex bad han som jobbade där "kan du vara snäll och trampa ihjäl den där.. eller nåt?" gjorde kryssningen magnifik!

Så jävla nice! Sedan vandrade vi vidare mot staden där vi fortsatte våra äventyr...

Tack för att ni är ni och för att ni är så jävla bäst, mina små vänner! Idag ska jag göra så lite som jävla möjligt. Eller sommaren med Göran har jag längtat efter sen jag föddes, någon?