Fotbollsåren är förbi
Då var det gjort. Jag har en gång för alla sagt hejdå till fotbollen. Det känns konstigt och plötsligt får jag ett jättestort tomrum inom mig, ett tomrum som inte funnits där innan, fast jag inte tränat. Så typiskt mig.
Min s k fotbollskarriär började när jag var en sisådär 6-7 bast. Började i BK 30:s fobollsskola med Soffis Vestling. Ungefär 1-2 år senare började vi i VIK, med Bert och Mårten som tränare. Haha, minns tiden som igår. På somrarna kom alltid Berts fru Lotta ner med isglass efter träningarna. Vi spelade nästan bara mot 88or, men vann ändå. Vi åkte med på flaket i Berts stora SIB-lastbil (svenska industriborstar), fastän Lotta alltid blev arg. Vi grillade korv, hade tävlingar, sov över på läger, Bert&Mårten hade uppträdanden för oss och vi hade bara så sjukt roligt! Sedan blev vi äldre och "seriösare", våra pappaor grep in och tyckte att det var slut på lajjandet. Vi ville lära oss lira riktig fotboll och ha riktiga träningar. Inte bara "match" varje träning. Bert och Mårten försvann. Jag kan få lite dåligt samvete över det där ibland. Hann vi verkligen tacka dem? Visade vi vår tacksamhet för allt de gjort för oss? All den tid de la ner på oss, utan egen vinning, allt de köpte till oss, de gjorde verkligen mer än man någonsin kan förvänta sig av tränare för små barn. Visst, de valde de själva, men det är inte förrän nu på senare år som jag insett vad mycket de gjorde för oss och vad mycket det betyder nu ändå! Vi förstod inte då. Så grymma minnen man har. Eftersom det var så länge sen kommer jag inte riktigt ihåg, men jag hoppas verkligen att de fick sig en värdig avslutning och ett ordentligt tack för allt de gjorde.
För att gå från knattefotboll till riktig liv-och-död-fotboll så snabbt som möjligt fick vi in Reijo som tränare. Slut på korvgrillning. Slut på kurragömma-bygga-sandslott-under- matchtid. Ut i spåret. Köttning som fan. Jag trivdes. Vi lärde oss allt om vad fotboll går ut på, hur vi skulle spela. Vi gick från att ha varit ett lag som knappt visste vad en passning var till ett lag som blev känt för sitt grymma passningsspel och fina sammanhållning. Vi var VIK. Vi var stolta. Vi var grymma. Vi kunde äntligen ha en chans mot Norberg. Vi var fortfarande barn, men några av oss satsade verkligen allt på fotbollen. Vi kom på varje träning, sprang extra i spåret och krigade för varandra. Den känslan går inte att få någon annanstans än i ett lag. Att känna att man hör ihop. Träffas flera gånger i veckan på planen och bara köra. Jag älskar den och glömmer den aldrig.
När jag skrev mitt slutgiltiga mejl idag kändes det rätt bra ändå. Äntligen hade jag fattat ett beslut. Några minuter senare fick jag svar från Micke. Det brast direkt, hans ord fick mina tårar att komma. Det var skönt. Det känns bra att sluta på detta sätt, men jag kommer alltid sakna det. Så mycket mer än en rund boll.
Min s k fotbollskarriär började när jag var en sisådär 6-7 bast. Började i BK 30:s fobollsskola med Soffis Vestling. Ungefär 1-2 år senare började vi i VIK, med Bert och Mårten som tränare. Haha, minns tiden som igår. På somrarna kom alltid Berts fru Lotta ner med isglass efter träningarna. Vi spelade nästan bara mot 88or, men vann ändå. Vi åkte med på flaket i Berts stora SIB-lastbil (svenska industriborstar), fastän Lotta alltid blev arg. Vi grillade korv, hade tävlingar, sov över på läger, Bert&Mårten hade uppträdanden för oss och vi hade bara så sjukt roligt! Sedan blev vi äldre och "seriösare", våra pappaor grep in och tyckte att det var slut på lajjandet. Vi ville lära oss lira riktig fotboll och ha riktiga träningar. Inte bara "match" varje träning. Bert och Mårten försvann. Jag kan få lite dåligt samvete över det där ibland. Hann vi verkligen tacka dem? Visade vi vår tacksamhet för allt de gjort för oss? All den tid de la ner på oss, utan egen vinning, allt de köpte till oss, de gjorde verkligen mer än man någonsin kan förvänta sig av tränare för små barn. Visst, de valde de själva, men det är inte förrän nu på senare år som jag insett vad mycket de gjorde för oss och vad mycket det betyder nu ändå! Vi förstod inte då. Så grymma minnen man har. Eftersom det var så länge sen kommer jag inte riktigt ihåg, men jag hoppas verkligen att de fick sig en värdig avslutning och ett ordentligt tack för allt de gjorde.
För att gå från knattefotboll till riktig liv-och-död-fotboll så snabbt som möjligt fick vi in Reijo som tränare. Slut på korvgrillning. Slut på kurragömma-bygga-sandslott-under- matchtid. Ut i spåret. Köttning som fan. Jag trivdes. Vi lärde oss allt om vad fotboll går ut på, hur vi skulle spela. Vi gick från att ha varit ett lag som knappt visste vad en passning var till ett lag som blev känt för sitt grymma passningsspel och fina sammanhållning. Vi var VIK. Vi var stolta. Vi var grymma. Vi kunde äntligen ha en chans mot Norberg. Vi var fortfarande barn, men några av oss satsade verkligen allt på fotbollen. Vi kom på varje träning, sprang extra i spåret och krigade för varandra. Den känslan går inte att få någon annanstans än i ett lag. Att känna att man hör ihop. Träffas flera gånger i veckan på planen och bara köra. Jag älskar den och glömmer den aldrig.
När jag skrev mitt slutgiltiga mejl idag kändes det rätt bra ändå. Äntligen hade jag fattat ett beslut. Några minuter senare fick jag svar från Micke. Det brast direkt, hans ord fick mina tårar att komma. Det var skönt. Det känns bra att sluta på detta sätt, men jag kommer alltid sakna det. Så mycket mer än en rund boll.
Kommentarer
Postat av: Lina
R.I.P Bert & Mårten. Forever in our hearts.
Postat av: susi
fint skrivet lorra:)
Trackback
