litelottasandahl

idag var det min otursdag. men i skrivandets stund är det bara 4 minuter kvar på den, så just nu gör det inget. men jag har gått igenom mycket idag. sånt som man får göra på sin otursdag. men nog om det, som mama så fint sa "nu har du snart klarat av den". man brukar ju inte ha två otursdagar på raken. min hopp går till morgondagen. dock ser den inte speciellt ljus ut, men mirakel sker ju.

pga ett av mina missöden idag fick jag sitta och kolla på när ivh-damerna värmde upp inför sin match. jag satt där helt själv  i ett hörn då en våg av nostalgi sköljde över mig. det var en rätt fin stund. lite jobbig också. hade jag suttit i mitt rum hade jag gråtit. men jag kan inte gråta i ett ljust rum, i detta fall hall. inte vad jag vet i alla fall. jag fick så mycket minnen från mina gamla handbollstid. och det var precis samma musik som jag förknippar med handboll som spelades i hallen. det var precis samma lukt. och precis samma känsla infann sig i kroppen. fast på ett annat vis då. ett mycket jobbigare vis. jag var liksom inte inuti den där sköna känslan. jag stod utanför. i vetskap om att jag aldrig kommer befinna mig inuti den igen.

sedan gick jag till swedbank och spelade fussball med mitt lag. där fick jag känna på en känsla som är så självklar att jag inte ens reflekterar över den. kanske gör jag det en dag. då det är försent. typiskt mig. typiskt männskan kanske?