Poet, jag vet
Jag är nervös i kroppen. För massa. Vet inte vad som tar över mest.
Jag längtar till nästa vecka, hoppas på att mycket är över, avklarat och förbi. Igår var jag hos Becca med Alex och Klara. Kollade på bilder och filmer och fick massa inspiration till vår resa. Bungy, forsränning, fallskärm, delfin, båt, safari, dyka, snorkla, steka, festa, grilla, chilla, surfa. Vi ska göra allt! Vi fick svar på en del frågor. Hur fan packar man liksom? För någon dag sedan drömde jag att jag hade totalt glömt packa. Hur man nu gör det. Jag sprang runt och slängde ner lite av varje jag kunde hitta. Insåg när det var försent att jag glömt linser. Haha, det skulle verkligen kunna hända mig. Det enda som inte går att erstätta, typ. I drömmen skulle jag ringa mamma. Hon skulle få styra upp allt, som hon ofta får göra. Jag är alldeles för beroende av henne, jag vet. Denna gång kunde hon inte hjälpa mig. Det var försent. Fyfan mardröm. Pratade med Alex. Hon hade drömt något liknande. Idag har jag lite mer kontroll tror jag. Så mycket kan inte gå fel. Påminn mig om mina linser bara, okej?
Jag ser fram emot denna resa, men samtidigt är jag rädd också! Kommer vi klara oss? Haha, jag är faktiskt seriös. Kan jag leva i en ryggsäck? Jag och Alex längtar redan till Asien, hotell och thaimassage. Hahaha, bratpackning, som vi så fint kommit på! Jag gör detta för att jag veeerkligen vill och lite istället för lumpen (som jag förut funderade på, för att lära mig själv överleva). Hehe. Jag tror denna resa är bra för mig. Jag måste lära mig behålla lugnet, även utan min favoritsäng. Österrike var väl ett steg. Nästa blir denna resa. Man måste göra sånna här saker för att gå framåt som människa!
Föreläsningen jag var på med mamma var svinbra. Blev verkligen berörd i hjärtat. Visste knappt att jag kunde bli det. Han sa något bra: Valet är ditt, hoppar du inte på tåget kommer du heller inte framåt. Våga. Gör något, vad som helst, livet är faktiskt rätt kort?
