PICS
Fick ett infall nu att lägga upp lite bilder, så här kommer lite blandat från Innsbruck, Salzburg och mitt kära Götzens....
Såg nu att bilderna blev sämst för att de är så små... jag är inte så haj på sånt här, såså det får vara så ett tag.
Det kan hända den bäste
Tjo Schatzis!
Damn vad jag saknar er. Varje dag. Men. Jag. Ska. Övervinna. Denna. Bitch. Tror. Jag.
Det är svårt att börja skriva när det var så länge sedan jag uppdaterade sist. Vart ska jag börja? Ni som betyder mest vet redan det mesta. Utan er hade jag varit en överkörd råtta nu. Igår åkte jag och min roomis till IKEA. köttbullar, woho, jag lovar er, hade självaste Ingvar varit där hade jag inte tvekat en sekund på att kyssa hans fötter och tacka honom för det han gjort. Svenska köttbullar. Utomlands. Jag brukar inte älska det. Men igår, en skänk från gud, eller från Ingvar, välj själv. Jag är honom evigt tacksam i alla fall! Haha sedan måste jag berätta om hemresan. Det snöade som aldrig förr. Var halt, regnigt och allmänt drygt. Jag hade valt skor med omsorg. Mina svarta stövlar,´fastän jag tycker de är bögiga. Jag tänkte- skinn lär ju inte läcka in? Men jo, visst fan läckte dom in. Men till saken. Vi fick bråttom för bussen kom och fick därmed ta till löpstegen. Anja låg några meter före i hennes något bättre skor. Plötsligt kom ett dike. Jag skrek. Jag ramlade. Låg i snön. Helt dränkt. Med påsar. Skrattade bort lungorna tror jag. Bussen åkte iväg och kvar låg jag. Skrattandes. Sedan kom vi på att den bussen ju gick åt fel. Men jag tackar ödet, han kan sin grej.
Sedan på bussen var det jättefullt och vi fick stå upp. Det var lite svajjigt, men effektiv som jag alltid vill vara skulle jag fippla med nåt i min väska och tänkte att jag kunde balansera mig ändå. Men plötsligt hände något. Balansen försvann helt och hållet. Det var ett glapp på någon meter bakom mig, så jag visste att jag inte hade någon att falla på. Lotta-reflexen grep in och när jag precis höll på att ramla på bussgolvet grep jag tag i mannen framför mig, i hans jacka. Inte lite heller. Haha jag gråter av skratt vid tanken. Han tittade lite konstigt på mig. Eller inte så lite. Jag ville bara springa iväg för att slippa se honom mer. Men jag stog på en buss. En centimeter ifrån honom.
Jag ville bara med detta säga att jag är mig lik. Jag ramlar fortfarande och jag skrattar fortfarande mest åt folk som ramlar, inklusive mig själv. I just love it.
Puss dudes
Damn vad jag saknar er. Varje dag. Men. Jag. Ska. Övervinna. Denna. Bitch. Tror. Jag.
Det är svårt att börja skriva när det var så länge sedan jag uppdaterade sist. Vart ska jag börja? Ni som betyder mest vet redan det mesta. Utan er hade jag varit en överkörd råtta nu. Igår åkte jag och min roomis till IKEA. köttbullar, woho, jag lovar er, hade självaste Ingvar varit där hade jag inte tvekat en sekund på att kyssa hans fötter och tacka honom för det han gjort. Svenska köttbullar. Utomlands. Jag brukar inte älska det. Men igår, en skänk från gud, eller från Ingvar, välj själv. Jag är honom evigt tacksam i alla fall! Haha sedan måste jag berätta om hemresan. Det snöade som aldrig förr. Var halt, regnigt och allmänt drygt. Jag hade valt skor med omsorg. Mina svarta stövlar,´fastän jag tycker de är bögiga. Jag tänkte- skinn lär ju inte läcka in? Men jo, visst fan läckte dom in. Men till saken. Vi fick bråttom för bussen kom och fick därmed ta till löpstegen. Anja låg några meter före i hennes något bättre skor. Plötsligt kom ett dike. Jag skrek. Jag ramlade. Låg i snön. Helt dränkt. Med påsar. Skrattade bort lungorna tror jag. Bussen åkte iväg och kvar låg jag. Skrattandes. Sedan kom vi på att den bussen ju gick åt fel. Men jag tackar ödet, han kan sin grej.
Sedan på bussen var det jättefullt och vi fick stå upp. Det var lite svajjigt, men effektiv som jag alltid vill vara skulle jag fippla med nåt i min väska och tänkte att jag kunde balansera mig ändå. Men plötsligt hände något. Balansen försvann helt och hållet. Det var ett glapp på någon meter bakom mig, så jag visste att jag inte hade någon att falla på. Lotta-reflexen grep in och när jag precis höll på att ramla på bussgolvet grep jag tag i mannen framför mig, i hans jacka. Inte lite heller. Haha jag gråter av skratt vid tanken. Han tittade lite konstigt på mig. Eller inte så lite. Jag ville bara springa iväg för att slippa se honom mer. Men jag stog på en buss. En centimeter ifrån honom.
Jag ville bara med detta säga att jag är mig lik. Jag ramlar fortfarande och jag skrattar fortfarande mest åt folk som ramlar, inklusive mig själv. I just love it.
Puss dudes
