litelottasandahl

fredag för mig är att komma hem till ett rent hem. möta lukten av ajax allrengöring. ingen är hemma. radion är på. alltid rix. människan som snackar är sådär überglad för att det "äääääntligen är fredag". de lyckas på någe vis nästan ge tvärtom-effekt. man behöver ju inte överdriva liksom? men till saken. det där är fredag för mig. har alltid varit. kommer alltid vara. trasor ligger kvarglömda lite här och där. jag går in i mitt rum och suckar högt. alla saker som stått på mitt golv befinner sig på sängen. lika jobbigt efter 18 år (19 om en vecka). städerskan har varit hos oss.

i fredags var inget undantag. samma doft. samma musik. samma klyschiga röst. men denna fredag en handskriven lapp i köket. skriven med en kråkstil kråkigare än en parkinson-farfars. jag lyckades med lite lirkande utläsa "i kylen". öppnade kylskåpet. möttes av en främling. ett paket färska dadlar. lyckades vidare av den ledtråden utläsa "dadlarna ska förvaras i kylen. ha en trevlig helg!"

ingen i min familj gillar dadlar. eller det är väl ungefär som det är med oliver enligt a. schulman. ingen gör det egentligen. många bara låtsas. eftersom jag är otroligt modig vågade jag mig på en liten daddel (?). inte så vidrigt. men absolut inte gott heller. fast det visste jag ju från början.

till saken: varför gav hon oss dadlar? vill hon att vi ska öppna våra vyer? inte direkt "här jag har bakat dem själv". de går ju att köpa på coopan. idag söndag har mutti hunnit testa sig på en liten en också. "den var nästan god". papa kommer aldrig testa. det vet jag. vi har 5 dagar på oss. sedan är det fredag. städerskan kommer med säkerhet öppna kylskåpet och studera hur många som försvunnit. är det fult att slänga? kanske det bästa för alla parter.

något att tänka vidare på. nu kallar tyskan.
auf wiedersehn