Wo ist Oma? In der Koma

Om 20 dagar åker vi. Jag kan inte fatta! Det pirrar! Denna känsla måste vara den bästa av alla känslor i hela världen. När man väntar på något, har gjort det så länge man kan minnas och sedan känner att det på riktigt börjar närma sig. Jag känner just nu att jag inte skulle kunnat vänta en dag till. Det är ungefär som innan jag åkte till Österrike, lite på bristningsgränsen. Det låter kanske hemskt. Men jag står knappt ut. Jag har väl något fel, kanske. Där borta ska jag lära mig att vara nöjd. Leva i nuet. Prio ett.

MEN DET GÖR INGET JUST NU. Om 20 dagar lyfter planet som tar oss till Sydney. Vi tre har planerat detta sen gymnasiet och nu blir det av. Det var många som pratade om att "dra utomlands" och "sticka härifrån". Många som bara pratade. Det är ju lätt att snacka, drömma. Vi ska verkligen genomföra detta! Om inte jag får cancer eller något innan. Borde inte hinna på 20 dagar? Haha jag är i alla fall stolt över oss, redan innan. Vi är jävligt coola!!

Nu ska jag åka till Hälla med Kimpa och fixa lite inför halloween tonight. Vet inte om jag ska klä ut mig? Har inte hunnit tänka ut något och den riktiga maskeradfesten blev typ inställd. Så jag får väl fundera ut något. Mama&papa drog på golfresa till värmen imorse så det är inte mycket till liv i luckan hos mig. När jag var 15 blev jag överlycklig av ett tomt hus. Nu känner jag mig ensam! Shit, kommer aldrig kunna bo själv. Sa det till mamma igår. Hon: "Då får du väl skaffa någon kille att bo med", jag: "Nej, hellre en kompis". Hon: "Men kan du hitta nån sån som vill bo med dig då?"

Haha, nej det förstås.


Kommentarer
Postat av: hanna

HAHHAA! kristina!!!

2009-11-01 @ 07:30:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0