hur gör djur?

jag började på gidde för 6 år sedan. (eller 7 kanske? blä orkar inte räkna. shit så många år att jag inte ens orkar räkna!). hursomhelst- det känns lite som igår. jag kommer ihåg när jag gick där och några "gamla elever" kom på besök. man såg ju direkt att de inte hörde hemma på högstadiet. de var så vuxna. de utrstrålade liksom lite skadeglädje. mot oss som fortfarande gick på högstadiet. de kom aldrig själva och de skrattade alltid. man kände sig pytteliten. man undrade om man själv skulle hinna bli sådär gammal ens. och hur man skulle vara då. det var svårt att tänka sig själv som "den-där-som-gått-ut-högstadiet-och-numera-skrattade-åt-dessa-omogna-barn". gymnasiet liksom, det var ju hur stort som helst. där är ju alla jättestarka?

idag kom en gammal kemilärare som jag hade på gidde in och handlade hos mig. han känner fortfarande igen mig och frågade vad jag ville bli. -nej jag ska fortsätta min karriär har jag tänkt, sa jag. hihi eller inte. jag frågade honom om han jobbade kvar på gidde. det visade sig att han bytte bransch för 2 år sedan. han var begravningsentreprenör. inte för att det har något med detta o göra, men just det yrket var ju lite komiskt också.

för första gången någonsin i hela mitt 18-åriga- (snart 19-åriga, herre min ge!) liv kände jag mig som den där "långa-tjejen-som-går-på-gymnasiet-och-röker". och jag har ändå gått ut gymnasiet. det var inte en kul känsla. jag ville gråta där jag satt i kassan på coopan. det är jobbigt att komma ifatt tiden. hur gör man för att hänga med hela tiden så man slipper dessa jobbiga komma ifatt-tillällena jag oftare och oftare får uppleva? hör dessa till vuxenlivet kanske? men jag är väl inte vuxen?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0