bittra du
justnu är jag så sjukt jävla irriterad på en viss lärare. det bara kokar. visst, alla människor har inte intresse eller tålamod för att hjälpa andra. MEN DU HAR JU FÖFAN VALT YRKET SJÄLV!!! det var ingen som tvingade dig. eller? du måste ha blivt tvingad. det är mest logiskt justnu. har du en jävla aning om vad du gör mot dina elever? vi har haft dig i 2 år snart och alltför ofta har du förstört hela dagar. inte nog med att du får en att känna sig som sämst i världen sprids din negativitet. hur orkar du vara så jävla bitter? jag har verkligen svårt att förstå hur en lärare bara kan hänvisa till genomgångar/boken och därefter bara vända på klacken. är det jag ser sant, att du riktigt njuter av att se på våra misslyckanden?
det sjuka är att jag fortfarande gillar det här ämnet. det säger nog ganska mycket. trots mina tankar mot läraren är jag intresserad av ämnet. det har nog aldrig hänt förut. men de stackarna som tycker ämnet är svin-tråkigt då? tror du att du gör det lättare/roligare för dem eller? alla som har dig, vet precis hur du fungerar. alla är i princip rädda för dig. rädda för att göra bort sig, rädda för att fråga- då får man i 9 fall av 10 en.. det är svårt att förklara. det handlar inte om en utskällning med hög röst och svordomar. det handlar om nåt så himla mycket värre som måste upplevas för att förstå. det är på något sätt nedvärderande/kränkande. ditt tonläge, ditt ansiktsuttryck, dina ord som kan tolkas som snälla av en annan person. de ekar och jag har nog aldrig varit med om något liknande. jag finner inga ord. som sagt: det måste upplevas. en sak är så jävla säger: aldrig aldrig aldrig ska du få stoppa mig såsom du stoppar många andra. säkerligen hälften av alla i vår klass vågar itne fråga. vet du om det? det är kanske det du vill? MEN du ska så fan heller någonsin få stoppa mig. det vore att ge upp.
lärare får vara med och uppleva så jävla mycket skit i skolan. det är jag helt medveten om och jag skulle inte vilja ha erat yrke. men som lärare måste man kunna skilja på elever och elever. även du måste ju se de som faktiskt är villiga att arbeta hårt? de som vill lyckas och är seriösa. är inte de eleverna värda lite mer respekt? jag ser verkligen upp till framförallt en lärare. min kära gamla tyska lärare. engång ringde jag dig sent en kväll innan provet. du vara bara glad att du kunde hjälpa till och gav mig den hjälp av behövde. du offrade din fritid för att du brinner för ditt yrke och för att lära ut. precis det läraryrket går ut på. jag ställer mig frågan ännu en gång: varför bli lärare om man inte vill hjälpa?
det här kanske inte borde skrivas i någon blogg. men jag har tvungen att skriva av mig. inga namn nämnda.
det sjuka är att jag fortfarande gillar det här ämnet. det säger nog ganska mycket. trots mina tankar mot läraren är jag intresserad av ämnet. det har nog aldrig hänt förut. men de stackarna som tycker ämnet är svin-tråkigt då? tror du att du gör det lättare/roligare för dem eller? alla som har dig, vet precis hur du fungerar. alla är i princip rädda för dig. rädda för att göra bort sig, rädda för att fråga- då får man i 9 fall av 10 en.. det är svårt att förklara. det handlar inte om en utskällning med hög röst och svordomar. det handlar om nåt så himla mycket värre som måste upplevas för att förstå. det är på något sätt nedvärderande/kränkande. ditt tonläge, ditt ansiktsuttryck, dina ord som kan tolkas som snälla av en annan person. de ekar och jag har nog aldrig varit med om något liknande. jag finner inga ord. som sagt: det måste upplevas. en sak är så jävla säger: aldrig aldrig aldrig ska du få stoppa mig såsom du stoppar många andra. säkerligen hälften av alla i vår klass vågar itne fråga. vet du om det? det är kanske det du vill? MEN du ska så fan heller någonsin få stoppa mig. det vore att ge upp.
lärare får vara med och uppleva så jävla mycket skit i skolan. det är jag helt medveten om och jag skulle inte vilja ha erat yrke. men som lärare måste man kunna skilja på elever och elever. även du måste ju se de som faktiskt är villiga att arbeta hårt? de som vill lyckas och är seriösa. är inte de eleverna värda lite mer respekt? jag ser verkligen upp till framförallt en lärare. min kära gamla tyska lärare. engång ringde jag dig sent en kväll innan provet. du vara bara glad att du kunde hjälpa till och gav mig den hjälp av behövde. du offrade din fritid för att du brinner för ditt yrke och för att lära ut. precis det läraryrket går ut på. jag ställer mig frågan ännu en gång: varför bli lärare om man inte vill hjälpa?
det här kanske inte borde skrivas i någon blogg. men jag har tvungen att skriva av mig. inga namn nämnda.
Kommentarer
Trackback
